kmolander

I dagens "Skriv i DN" läste jag en insändare av Emma, fjorton år. Den handlade om hur hon som elev kände sig kränkt och diskriminerad för att hennes utbildning tydligen inte togs på allvar. Under hennes skoltid har lärare bytts ut, varit barnlediga, varit hemma för vård av barn och vanligtvis har de inte ersatts av vikarier (om det inte handlat om långtidsledighet) utan istället har eleverna fått vara lediga eller "jobba självständigt" som det så fint heter. Emma ställer djärvt frågan om det är moraliskt försvarbart att en gravid kvinna tar en tjänst om hon ändå kommer gå på barnledighet några månader senare, och jag blir så stolt! Det riktigt värker av uppskattning i mig för den här tjejen som vågar ifrågasätta vad alla andra viker undan för. Emma poängterar dock att hon inte menar att lärare skall avhålla sig från graviditet, bara att de kanske ska tänka flera gånger innan de tar en tjänst under tiden de är gravida.

Det är precis den här frågan som är en av mina hjärtefrågor. Det viktigaste i en ungdoms liv är utbildning - merparten kommer inte så långt utan den - och en stor del i en individs utbildning är äldre förebilder och lärare som vägleder dem längs stigen. Ingen tolv-, tretton-, fjortonåring sitter och läser om Romarrikets fall om det finns vänner att prata med eller andra distraktioner. Det gör inte gymnasieelever heller, faktiskt. Om man som ungdom har en chans att ta det lugnt och prata om allt annat som rör sig i huvudet just då tar man den. Lärarledd undervisning är det absolut viktigaste från dagis ända upp till gymnasiet, och faktiskt på universitetet också.

I samhället idag har just diskrimineringsfrågan blivit otroligt het - så fort någon känner sig det minsta diskriminerad får man höra om det och det blåses upp till en enorm grej, vare sig det handlar om sexistisk reklam eller att en kvinna blivit nekad ett jobb för att hon är gravid. Och jag säger såhär: i nittiofem procent av fallen är jag helt med på banan - det är klart att en gravid kvinna inte skall nekas ett jobb. Men när hon skall jobba som lärare, ett yrke som är högst konstnärligt och väldigt beroende av kontinuitet, är det verkligen rätt att hon anställs för att arbeta i max en termin och sedan vara borta i minst ett år? Jobbar hon på låg- eller mellanstadiet är det här kanske inget större problem eftersom ingenting av det som görs betygssätts, men när vi kommer upp på hogstadie- och gymnasienivå hopar problemen sig. Om man har en lärare i tre fjärdedelar av ett läsår i åttonde klass och sedan får en ny den sista fjärdedelen är det den här läraren som skall betygsätta eleven. Av erfarenhet är det väldigt sällsynt att den extrainsatta läraren läser på om varje elev eller ens ser till att titta på korta omdömen från föregående lärare, förutsatt att denne överhuvudtaget gjort ett utlåtande om den individuella eleven! Som lärarvikare ställs man då inför ett dilemma: börja om på ny kula eller vara "snål"? Man har också problemet att man skall accepteras av eleverna, som såklart är misstänksamma eftersom de förmodligen fått erfara vad ett lärarbyte innebär rent studiemässigt.

Av egna erfarenheter är lärarbyte mitt under en kurs en skam och livsfarligt för studiemotivation och betyg. Av alla kurser jag inte fått MVG i är det bara en enda i vilken vi inte bytt lärare. Oavsett om läraren vi bytt till varit bättre än den förra - det spelar ingen roll överhuvudtaget. Det har inte bara med läraren att göra utan även med eleven, såklart. Som elev blir man ställd när en lärare man haft under så lång tid slutar och ersätts av en ny filur man aldrig sett förr, men som kommer och berättar för en vad för slags person man är. I nian fick vi en ny idrottslärare, som blev min mentor, och på vårt utvecklingssamtal (vid tidpunkten hade jag haft honom i kanske tre veckor) sade han till mig att jag gott kunde bli mer ödmjuk. Det var det enda han kunde säga, för mina studieprestationer låg långt bortom vad han ens kunde föreställa sig (hoppsan, det där var visst inte så ödmjukt). Och det gjorde mig så arg.

Så vad ska man göra? Man kan ju inte förbjuda kvinnor att föda barn om de ska bli lärare, inte heller en man som skal bli pappa eller någon som kommer ta tjänstledigt för att åka och plocka kiwis i fyra månader. Såklart inte. Men däremot borde det vara lagligt att, om man skall anställa lärare på i alla fall högstadie- och gymnasienivå, neka en person som inte kommer stanna längre än en termin. "Kom tillbaka när du haft din ledighet" är ett utmärkt sätt att säga att man inte är intresserad av en så kortvarig tjänst. I läraryrket mer än i något annat yrke är det viktigt att det finns kontinuitet - de utbildar framtidens arbetare, entreprenörer och businessfolk. Skolan och läraryrket har blivit ett lågstatusarbete och intagningspoängen till Lärarprogrammen ligger under 15,0, vilket innebär att man har mindre än VG i alla ämnen. Det är väl okej, eller? Jag vet inte.

Nej, sluta vara så egoistiska - sök inte ett lärarjobb om du kommer få barn inom sex månader, eller om du skall gå i pension om ett halvår, eller åka på en lång resa inom kort eller kanske bara vara där för att du väntar på ett jobb på en annan plats som blir ledigt om ett par månader. För det jobbet, jobbet som lärare, handlar inte om dig som anställd utan om de ungdomar du skall vägleda i livet. De (vi) är beroende av att du finns där och att du finns där kontinuerligt. Ledsen om jag med det här inlägget trampar Dig på tårna, men så ser verkligheten ut. Ingen vill diskriminera dig, vi vill bara ha en ordentligt utbildning.