kmolander

Ibland kan jag känna mig himla okultiverad. Till exempel när folk diskuterar Hemingway eller hyllar Truman Capote (Breakfast at Tiffany's är faktiskt inte sådär jäkla bra, FYI). Kanske mest när man hör rysk litteratur diskuteras. Dostojevskij, Tolstoj och sådär. Och värst av allt när de citerar de här verken också, eller kanske har memorerat någon haiku av en superduperobskyr men åh-så-himla-fantastisk-japan.
          Jag hade en pretto-period en gång (pretto är ett uttryck för en person som är medvetet pretentiös och gillar att visa upp sina kulturella kunskaper) när jag var kanske sexton. Då ville jag hitta underliggande meningar i allt, analysera politiska uttalanden i evigheter och låtsas att jag avskydde allt kommersiellt Hollywood spottade ur sig. Sedan gick jag och en kompis och såg "Quand tu descendras du ciel", en fransk-belgisk film om en man som kommer från landsbygden till Paris och blir en av dem som lever under natten. Lite kärlek och intriger och svåra frågor om var man egentligen skall göra av alla hemlösa och huruvida man som cityprinsessa kan falla för den tafatta och okultiverade lantmannen som tvingats iväg till storstan för att pappan dött och mamman hemma på gården behöver pengar. Filmen var det konstigaste jag sett i hela mitt liv. Jag kunde inte bestämma mig för om den var bra eller dålig, jag var bara stum och tyst och konstig i hela kroppen. Det var någonstans där jag bestämde mig för att det fick vara slut med det där prettotänket. Jag tänkte då att jag skulle sluta bry mig om en film är Hollywood-producerad eller om det är en Harlequin-efterapning (nu har jag faktiskt aldrig gillat Harlequin, så ni pretton kan vara lugna - I have not joined the Dark Side just yet) eller om det faktiskt är en jävligt bra independentfilm. Jag skulle börja se det för vad det var - bra eller dåligt i mina ögon. Och såklart en himla lång gråskala däremellan.
          Nå, som jag sa släppte jag det där och började uppskatta vad jag uppskattade. En hel del prettomärkta verk har kommit i min väg och jag har älskat dem - 1984, Krig och Fred, Amelie från Montmartre och Doktor Glas för att nämna några - men en hel del har också passerat mig utan närmre eftertanke och ett "vad är så himla bra med det här?". Som till exempel Brokeback Mountain, Kafka på Stranden och The Imaginarium of Doctor Parnassus". Men min absoluta favoritfilm alla kategorier är något så töntigt som Femte elementet - en egentligen ganska dålig sci fi-romantisk historia. Som jag älskar. Den får mig att tänka "Herrejävlar det här är så bra att jag nog måste se den tusen gånger". Innan jag köpte filmen hyrde jag den en gång i månaden minst och såg den åtminstone tre gånger under varje hyrperiod. Jag somnar till den ibland om kvällarna. Jag tänker på den ofta och skrattar och tänker att det hade varit fint med lite sci fi i våra liv.
          Nå, nu undrar ni kanske varifrån jag fått inspirationen till detta blogginlägg? Det skall jag berätta för er. Från min klass. Där jag är yngst. Man kan ju tycka att folk äldre än jag borde ha kommit ur den här prettolivsstilen, men icke. Här är det tyngsta film som hyllas. Varje vecka träffas vi och ser en film en av oss valt ut och dricker vin eller så och äter popcorn. När filmen är slut diskuterar vi massor och det är himla trevligt. Men nu har någon bestämt att vi inte ska visa en Hollywoodproducerad film utan något annat. Hur löjligt är inte det?! Okej, jag hade kunnat göra det enkelt för mig och helt enkelt tagit till exempel första Twilight-filmen eller Juno som är independentfilmer oberoende av Hollywood. Men nej, jag ska inte vara så slug. Så jag har beslutat mig för att visa Cats. Musikalen, alltså. Min favoritmusikal. Fattar inte hur Phantom of the Opera har fått gå längre på West End - Cats är det finaste.
          Jag ska visa de här prettomänniskorna att underhållande Cats minsann är en väldigt väldigt djup musikal med massor av viktiga ämnen. Död, svek, sorg, ilska, hat, kärlek, acceptans, integritet och hela baletten. Och att en film inte behöver ha visats på Cannes eller Nices filmfestivaler eller ha klassats som finaste verket genom tiderna för att göra ett avtryck. Nej, minsann. Alla filmer som beror är bra. Oavsett om det är Hollywood, Bollywood, japanskt eller kanske latinamerikanskt.
          Och jag är så trött på allt pretentiöst. Det är nog det sämsta med Uppsala. Tvånget att hävda sig. Jamen det är jättefint att kunna citera en stor stor ledare men vad tycker DU? Vad hade du velat säga?
          Nu känner jag hur energin liksom rinner iväg så jag skall återvända till under filten och titta på TV. Jag är fortfarande sjuk. Ordentligt. Usch.
          Godnatt!