kmolander

Jag har blivit så väldigt bra på att prokrastinera. Jag får saker gjorda ändå, men ändå. Jag har blivit lite för mycket av en livsnjutare. Nu tittar jag på en film om en workoholic gone livsnjutare, EAT PRAY LOVE. Alla borde se den, man blir alldeles sönderinspirerad eller kanske mest irriterad på att man själv sitter här i måste-träsket.

Nästa termin skall jag läsa litteraturvetenskap har jag bestämt. Som biämne, eller så blir det kanske huvudämne. Jag vet inte, jag älskar språk så himla mycket men ibland tänker man ... tänk om det finns mer. Mer finns det ju, men litteratur är ju den skrivna versionen av livet - det blir inte mycket bättre än så. Eller att läsa historia, tänk va! Eller filosofi. Biologi. Ekonomi. ARKEOLOGI. Jag har fortfarande en dröm om att bli arkeolog och ligga på knä åtta timmar minst om dagen och gräva, hitta en skärva och tänka att här sitter jag och gräver och så hittar jag en bit av en kruka eller kanske ett vapen eller redskap som varit en del av en annan människas liv, kanske en viktig del. Som när man hittar ett armband ibland eller en berlock någon tappat och plockar upp den, tar det/den på sig och känner att man är lite sammankopplad med livet utanför.

Eller att bara resa runt, om så bara i Sverige, och träffa människor och se platser man inte sett förut. Att tänka själv, inte läsa en bok någon annan skrivit som berättar hur man bör tycka och tänka och känna. Utan att upptäcka, se, dra slutsatser, fråga, tänka, känna själv.

Men det går ju inte. Man måste ju tjäna sitt levebröd så att man kan göra allt det där, så tänker man ju. Men om man gör allt man måste nu och skjuter upp det man vill och vet att man borde till en dag då man inte behöver oroa sig för räkningar eller människor man kommer sakna, då kommer ju aldrig någonsin någonting att hända.