saker jag tänker på när jag jobbar
Det fina med att jobba som kassörska, eller att plocka upp varor för den delen, är att det finns en väldig massa tid att sitta djupt försjunken i egna tankar. Här kommer lite tankar som dykt upp under tiden jag jobbat.
- Hur otroligt många sorters människor det finns. Och hur mycket tur jag har som faktiskt hittat en hel hög jag tycker om när det finns så många man absolut inte skulle kunna umgås med.
- Hur konstigt det är att vissa människor träffar man i fem sekunden men ändå lämnar de ett bestående intryck. Det finns en kille, jag gissar att han är i trettioårsåldern, som har någon slags sjukdom. Kanske MS eller någon annan muskelförtvinande sådan. Han går fortfarande, i alla fall. Jag har bara haft honom i min kassa en enda gång och bara sett honom handla en gång, men jag tänker på honom nästan varje dag. Kanske för att han var så himla trevlig och stannade kvar för att försäkra sig om att jag hört honom säga "hejdå" när han gick. Fast så gör ju många. Jag vet inte varför, men han har liksom hängt sig kvar i minnet. Och om man ska vara ytlig är han inte särskilt snygg (men han hade varit det om han varit "frisk och kry") och jag ser väldigt många snygga unga män om dagarna. Ändå minns jag honom. Konstigt.
- Somligas oförmåga att läsa prislappar. "Urschäkta, vad kostar den här?" säger de och kommer med EN vara. Jag vet inte. Kanske är det jag som är bortskämd och snobbig med idén att alla kan läsa? Om de är analfabeter (de är inte svenskar) är det såklart ingenting som stör mig men jag vet att de kan - de lusläser nämnligen kvittot och absolut vägrar lära sig att rabatterna står i slutet och inte under varan.
- Hur tråkigt det är att lämna allt det här. Jag har lyckats bygga upp en fin jobbgemenskap för mig själv och trivs med nästan alla. Och så ska jag flytta. Fast när jag tänker efter är det precis samma sak jag gör med studierna. Lämnar underbara Uppsala för att flytta till Franska Rivieran. Inte dumt det, såklart, men som flockdjur känner jag ju ändå en sorg över att lämna en trygghet och utforska nya vidder alldeles ensam.
- Hur äckligt mycket färdiglagad barnmat som säljs på burk varje dag. ALLA köper, till och med de som bara köper ekologiskt och absolut inget processat till sig själv. Och som frågar "kan ni ta i den här tofun, den här har ett ämne i sig jag inte vill få i mig ...". Mest vill jag ge dem en örfil. De klagar på att barnen inte äter. Har ni smakat på den där jädra burkmaten någon gång?
- Varför folk med dödliga, ärftliga sjukdomar väljer att skaffa barn. Jag kan överhuvudtaget inte förstå hur en art med så mycket logisk förmåga helt kan kringgå logikens alla lagar och föra över lidande på nästa generation. Jag förstår mycket väl grunden till den biologiska driften att skaffa barn: för 10,000 år sedan fanns det kanske 1000 mänskliga individer kvar (istiden tog en väldig massa offer). Då är det klart att det blir det enda man kan tänka på för att överleva. Att fler måste födas så vi inte dör ut. Men NU när världen är överbefolkad? Jag vet att detta är ett otroligt känsligt ämne och att det direkt angriper det många människor ser som den absoluta mänskliga rättigheten. Jag är emot all form av förbud, för det är såklart upp till var och en. Den rätten ska inte tas ifrån dem. Men kanske, kanske borde man se längre än att man vill ha en liten gullig baby på armen. Vad som är tillräckligt farliga sjukdomar är också svårt. Man kan till exempel leva med blödarsjuka ett helt liv, men om man skulle få Huntingtons eller liknande är det klippt. Och ingen önskar väl sina barn det?
Så. Det var lite. Kommer inte på mer. Skulle kunna skriva en hel artikel om sista tanken men det låter jag vara - när den rätten ifrågasätts hos folk förlorar de plötsligt sin logiska förmåga.
- Hur otroligt många sorters människor det finns. Och hur mycket tur jag har som faktiskt hittat en hel hög jag tycker om när det finns så många man absolut inte skulle kunna umgås med.
- Hur konstigt det är att vissa människor träffar man i fem sekunden men ändå lämnar de ett bestående intryck. Det finns en kille, jag gissar att han är i trettioårsåldern, som har någon slags sjukdom. Kanske MS eller någon annan muskelförtvinande sådan. Han går fortfarande, i alla fall. Jag har bara haft honom i min kassa en enda gång och bara sett honom handla en gång, men jag tänker på honom nästan varje dag. Kanske för att han var så himla trevlig och stannade kvar för att försäkra sig om att jag hört honom säga "hejdå" när han gick. Fast så gör ju många. Jag vet inte varför, men han har liksom hängt sig kvar i minnet. Och om man ska vara ytlig är han inte särskilt snygg (men han hade varit det om han varit "frisk och kry") och jag ser väldigt många snygga unga män om dagarna. Ändå minns jag honom. Konstigt.
- Somligas oförmåga att läsa prislappar. "Urschäkta, vad kostar den här?" säger de och kommer med EN vara. Jag vet inte. Kanske är det jag som är bortskämd och snobbig med idén att alla kan läsa? Om de är analfabeter (de är inte svenskar) är det såklart ingenting som stör mig men jag vet att de kan - de lusläser nämnligen kvittot och absolut vägrar lära sig att rabatterna står i slutet och inte under varan.
- Hur tråkigt det är att lämna allt det här. Jag har lyckats bygga upp en fin jobbgemenskap för mig själv och trivs med nästan alla. Och så ska jag flytta. Fast när jag tänker efter är det precis samma sak jag gör med studierna. Lämnar underbara Uppsala för att flytta till Franska Rivieran. Inte dumt det, såklart, men som flockdjur känner jag ju ändå en sorg över att lämna en trygghet och utforska nya vidder alldeles ensam.
- Hur äckligt mycket färdiglagad barnmat som säljs på burk varje dag. ALLA köper, till och med de som bara köper ekologiskt och absolut inget processat till sig själv. Och som frågar "kan ni ta i den här tofun, den här har ett ämne i sig jag inte vill få i mig ...". Mest vill jag ge dem en örfil. De klagar på att barnen inte äter. Har ni smakat på den där jädra burkmaten någon gång?
- Varför folk med dödliga, ärftliga sjukdomar väljer att skaffa barn. Jag kan överhuvudtaget inte förstå hur en art med så mycket logisk förmåga helt kan kringgå logikens alla lagar och föra över lidande på nästa generation. Jag förstår mycket väl grunden till den biologiska driften att skaffa barn: för 10,000 år sedan fanns det kanske 1000 mänskliga individer kvar (istiden tog en väldig massa offer). Då är det klart att det blir det enda man kan tänka på för att överleva. Att fler måste födas så vi inte dör ut. Men NU när världen är överbefolkad? Jag vet att detta är ett otroligt känsligt ämne och att det direkt angriper det många människor ser som den absoluta mänskliga rättigheten. Jag är emot all form av förbud, för det är såklart upp till var och en. Den rätten ska inte tas ifrån dem. Men kanske, kanske borde man se längre än att man vill ha en liten gullig baby på armen. Vad som är tillräckligt farliga sjukdomar är också svårt. Man kan till exempel leva med blödarsjuka ett helt liv, men om man skulle få Huntingtons eller liknande är det klippt. Och ingen önskar väl sina barn det?
Så. Det var lite. Kommer inte på mer. Skulle kunna skriva en hel artikel om sista tanken men det låter jag vara - när den rätten ifrågasätts hos folk förlorar de plötsligt sin logiska förmåga.
Kommentarer
Trackback
