Maj 19, 2010
Det är inte sällan jag finner mig själv alldeles uppslukad av en bok. Så pass uppslukad att jag glömmer allt i min omgivning och förmodligen inte skulle märka om huset sattes i brand. Att läsa har blivit lite som min egen terapi: en chans att varva ner och förlägga eventuella aggressioner i en annan, vilande del av hjärnan. Det kan låta dumt. Alla psykologiska teorier kretsar kring bearbetning. Det som är problemet skall tas upp till ytan och bearbetas för att man skall kunna släppa det och gå vidare i livet.
Jag är inte fullkomligt övertygad om att det är så. Inte för egen del, i alla fall. Det kommer dels som en teori baserad på mig själv och hur jag fungerar, men det grundas också i alla de gånger en vän gråtit ut mot min axel och ältat och ältat det som gått fel i livet. Det brukar inte lugna sig när man fått prata igenom det. Tvärtom brukar det bli värre, accelerera. Kanske är det för att det när det tas upp till ytan följer med segment av andra problem som också behöver bearbetas, kanske är det bara så människan fungerar. Jag har ingen PhD i Psychology och jag planerar inte att skaffa mig en, så jag skall inte spekulera vidare i ämnet.
Däremot vill jag säga att om ni har ett problem som är så stort att ni kan känna det värka i bröstet - gör något annat. Se bara till att det är något som får dig att tänka på andra saker än just problemet. Sysselsätt dig, men se till att det är med något som du verkligen tycker om. Den där enorma uppsatsen om Skånes bergarter kanske inte är det absolut bästa valet, så länge du inte tycker att det är det roligaste som finns, såklart.
Läs en bok, skriv en novell eller en dikt, ge dig ut och orientera eller shoppa. Gör vad som helst bara du inte har tillfälle att tänka på det som bekymrar dig. Ibland lagar jag en riktigt komplicerad kaka eller en maträtt jag inte trodde jag skulle klara av. Ibland går jag till ett område jag aldrig varit i förut och tvingar mig själv att hitta därifrån. Det sista jag tänker på då är kompisen som svek eller läraren som inte lyssnade.
Har du något du brukar göra när du inte pallar med verkligheten? Berätta!
Jag är inte fullkomligt övertygad om att det är så. Inte för egen del, i alla fall. Det kommer dels som en teori baserad på mig själv och hur jag fungerar, men det grundas också i alla de gånger en vän gråtit ut mot min axel och ältat och ältat det som gått fel i livet. Det brukar inte lugna sig när man fått prata igenom det. Tvärtom brukar det bli värre, accelerera. Kanske är det för att det när det tas upp till ytan följer med segment av andra problem som också behöver bearbetas, kanske är det bara så människan fungerar. Jag har ingen PhD i Psychology och jag planerar inte att skaffa mig en, så jag skall inte spekulera vidare i ämnet.
Däremot vill jag säga att om ni har ett problem som är så stort att ni kan känna det värka i bröstet - gör något annat. Se bara till att det är något som får dig att tänka på andra saker än just problemet. Sysselsätt dig, men se till att det är med något som du verkligen tycker om. Den där enorma uppsatsen om Skånes bergarter kanske inte är det absolut bästa valet, så länge du inte tycker att det är det roligaste som finns, såklart.
Läs en bok, skriv en novell eller en dikt, ge dig ut och orientera eller shoppa. Gör vad som helst bara du inte har tillfälle att tänka på det som bekymrar dig. Ibland lagar jag en riktigt komplicerad kaka eller en maträtt jag inte trodde jag skulle klara av. Ibland går jag till ett område jag aldrig varit i förut och tvingar mig själv att hitta därifrån. Det sista jag tänker på då är kompisen som svek eller läraren som inte lyssnade.
Har du något du brukar göra när du inte pallar med verkligheten? Berätta!
Kommentarer
Trackback
