kmolander

Förut kände mig hemma. Jag hade något jag kunde referera till som min tillflyktsort där allt annat ont inte nådde mig. Sedan försvann den säkerheten, gradvis. Nu är det precis som det är "hemma", där jag inte känner mig som hemma. Ibland är allt bra, men jag vet att om minsta lilla går fel eller om hemmet känner sig pressat försvinner det för en stund och jag lämnas med känslan av att inte höra hemma någonstans.

Ja, Gud. Det är svårt för människor som har en stabil hemmamiljö att förstå detta resonemang. Jag vet det av egen erfarenhet. En familjerelation är man påtvingad - man kan säga upp kontakten men man gör det inte om det inte är absolut nödvändigt eller framtvingat. Har man en stabil sådan har man inget egentligt behov av vänner: man kommer alltid ha familjen som stöttar en och tror på en. En person som inte har en stabil relation till sin familj kommer söka tillit någon annanstans. Problemen hemma behöver inte vara stora. Det räcker med att förtroendet förstörs över småsaker några gånger så kommer man aldrig igen känna sig som hemma.

Det är DET en person med stabil familj inte förstår. Att man behöver finna tillit någon annanstans, och att de kan betyda lika mycket för någon som en familjemedlem betyder för dem.