kmolander

Nu ska jag skriva av mig. För en gångs skull.
För ett par veckor sedan sprang jag in i en mental vägg. Jag hade en helvetesdag, rent ut sagt. De flesta vet väl, kanske, men eftersom alla har sin åsikt om hur jag kände eller känner tänker jag inte gå in mer på det. Men jag tänker säga en sak.

Det enda jag kunde tänka på innan och under tiden jag begav mig hemåt var att jag var tvungen att prata med någon, berätta för någon, som jag litade på mer än någon annan. Sedan visar det sig att det inte alls var så, att jag kunde lita på denna någon, och då gick min värld i bitar.

Folk tycker om att spekulera i vad det var som gjorde att jag blev så bestört. Det är längesedan nu, den här incidenten, och det är väl lite att be om uppmärksamhet att berätta om det nu. Men jag berättar ju inte, inte riktigt. Eller hur? Och ni som vet, nu vet ni ju verkligen. Så att alla jävla spekulationer kan ta slut.

Jag slutade äta, kunde endast tänka enkelspårigt och sov bort två dagar invänd mot väggen. Så. Jag är inte känslokall - jag tycker bara inte om att visa mina känslor. Folk kräver att jag ska förstå när de är introverta så varför ska inte de förstå när jag är det?