kmolander

Det finns saker alla människor utsätts för i sitt liv; ting de stöter på i relationer med andra människor, men också i relationen till sig själv. Alla (=grov generalisering) har till exempel gått genom livet med en känsla av utanförskap, åtminstone periodvis ...
Alla har också gjort ett val att lita på någon förbehållslöst ...
Alla har stått och tittat på när ens bästa vän fryser ut en ...
Alla har upplevt den underliga smärtan som infinner sig när ens bästa vän blir bästis med ens andra bästa vän ...
Alla har hittat någon som matchar ens personlighet så perfekt att det nästan är jobbigt ...
Alla har hittat någon som får en att skratta så att man kiknar ...
Alla har någon med vilken de delar de mest bisarra, interna skämt ...
Alla har älskat någon ...
Alla har upplevt känslan att lita mer på någon annan än på sig själv ...
Alla har haft en person de instinktivt vänt sig till vid svåra perioder i livet ...
Alla har blivit utbytta mot någon annan ...
Alla har stannat kvar hos någon de vetat att de borde lämnat ...
Alla har älskat någon så mycket att det inte gör något att personen behandlar en som en leksak ...
Alla har trott på en "väns" ord när de sagt att de aldrig kommer överge en ...
Alla har känt den fruktansvärda smärtan som framkallas av den plötsliga insikten om att ord är vackra men inte att lita på ...
Alla har lärt sig den hårda vägen att se till personers handlingar snarare än deras ord ...


Det finns så många "alla". Jag ställer dock frågan om alla någonsin upplevt samtliga ovanstående i en och samma person.

Och nej, jag kommer aldrig komma över det här. Det gör för ont, är för påtagligt. Det får mig att må illa. Ni vet känslan av att ha blivit förd bakom ljuset? Ungefär som när någon säger "jag är inte så förtjust i (en sak eller person eller något den man pratar till tycker illa om)" och sedan upptäcks ha ägnat sig åt detta något utan den tilltalades vetskap. Tänk er det gånger tusen. Tänk er att upptäcka det från personen era impulser dragit er till när ni inte vet vart annars ni ska vända er. Tänk er det från personen som krävt din fortsatta vänskap, även efter det att den tagit slut på det den grundade sig på.

Tänk er att ni går från att känna er levande till att känna er som en leksak undanstoppad på en hylla någonstans och endast framtagen när inget annat känns roligt eller nära nog.

FATTAR NI (ja det gör ni, jag vet) hur jävla ont det gör? Det handlar inte om förlorad kärlek, det gjorde det aldrig. Det handlar om vetskapen om och insikten att den man litat på mest, älskat mest någonsin, inte alls gör vad den dyrt och heligt lovat. Fastän det var det enda som någonsin bads om. Snälla berätta för mig när, sade jag. Men inte ens det klarade du. Jag tror inte ens att det fanns på din karta.

Och jag skyr dig för det.