kmolander

Innan jag valt hund var jag övertygad om att det nya livet här i huset skulle heta Kirja. Det är ett väldigt fint namn, tycker jag, eftersom det låter lite skogsrå-aktigt. Men när vi kom till uppfödaren och jag fick syn på det lilla vita knyttet med beiga öron och kinder och en bedårande liten fläck mitt på huvudet visste jag direkt att hon skulle heta Embla. Jag hade aldrig ens hört namnet förut (eller, det hade jag men jag hade inte relfekterat över det), men det var så hon skulle heta, eller hette som jag brukar säga. Jag tycker det är så härligt när man kan se att varelser verkligen ÄR sina namn. Embla ser ut att heta Embla, Tobbe (min andra hund) ÄR en Tobbe (ni förstår om ni träffar honom), Calles fullständiga namn passar honom så bra och min kissemisse ÄR Sigrid. Andra namn är otänkbara.

Tobbe var dock inte självklart. Det tog lång tid innan vi kom fram till namnet, men nu när man känner honom ser man hur rätt det var.

Så när jag säger att min eventuella framtida dotter ska heta Enya och att en eventuell son ska heta Gustav kan jag egentligen bara spekulera. Tänk om de ser ut att heta Isabella och Edward? Hemsk tanke, men så kan det vara.

Roligast tycker jag dock är när namnet speglar personligheten.

Frågan är bara om jag passar i mitt namn. Katarina. Eller om jag efter alla år av variationer på detta snarare är mina smeknamn?


Tobbe och Embla. Embla har längre päls nu (svansen är typ en meter mohaha) men annars ser hon ut precis så. Som en EMBLA. Och Tobbe som en TOBBE. Visst?