kmolander

Innan jag kommer till meningen med det här inlägget:
Det bästa med att komma hem från Stockholm är att det finns tryck i duscharna!!!!!!!!

Och ni till the point of detta inlägg.

Jag blir så jävla besviken när folk klagar på andra och inte gör något åt det.
Det finns inte i min värld att man går och stör sig på en sak och sedan släpper bomben flera månader senare. Antingen säger man det direkt eller så säger man det inte alls. Personligen tillhör jag snarare den senare gruppen, men det är inte så viktigt. Poängen är att det inte fungerar, och själv är det något man upptäcker när det är för sent. Att man borde sagt något, alltså.

Men det värsta tror jag nog är när man, trots diskussioner och dillande hit och dit fortfarande inte lyckas släppa det där. När man liksom på något sätt fortsätter bete sig som man gjorde innan man talat om problemet, för at man vill se om man kan "lita" på personen igen. Detta kan uttrycka sig på olika sätt. Man kan bli undvikande, otrevlig eller rent av kaxig och krävande. Man anser, att eftersom den här personen har gjort något mot en, har man rätt att förvänta sig att dennes värld nu ska kretsa kring en. Eller, inte riktigt kanske. Men jag tror ni vet vad jag menar? Personen som utsätts för denna "press" känner det i alla fall så, och det har ju bara ännu mer avskräckande effekt.

Ja. I alla fall. Jag har ingen aning med vad fan jag vill ha sagt med detta inlägg. Jag klagar ju precis lika mycket som de jag säger klagar. Så jag tänker sluta nu. Man har bara sig själv när allt kommer omkring. Man kan inte lita på NÅGON. Inte ens sina föräldrar. De är lika själviska när allt kommer omkring som man själv är. De gör allt för en, visst, men det betyder inte att de är ärliga. De är för upptagna med att dölja den onda världen runt omkring en så att man inte ska förfasas över den och göra något dumt som att, jag vet inte, ta livet av sig.

Jag skriver just nu en historieuppsats om katarerna. Katarismen var en dualistisk tro i södra Frankrike (bland annat) som trodde att det fanns två gudar. Den andliga guden - Peraclet - var god. Han stod för kärlek och allt som var gott och hans hemvist var i himlen. Den världsliga guden - Rex Mundi - representerade ondska, enligt katarerna det materiella. Peraclet skapade våra själar, vår ande, som var genomgoda (änglar). Inte ett spår av ondska, eftersom detta inte var möjligt för Peraclet som ju var genomgod. Rex Mundi skapade den materiella världen, däribland våra kroppar, och ordnade sedan så att änglar föll ner och togs tillfånga av kropparna.

Dessa kroppar var, då de var materia, onda och styrda av djuriska instinkter. När vår egentliga själv hamnade i dessa kroppar blev de plötsligt oförmögna att handla efter sina egentliga åsikter. Man glömde det goda. Och enligt katarerna skulle man rena sig för att bli fri från denna världsliga kropp och vid sin fysiska död återkomma till himlen, kärlekens hemvist. För detta fick man jobba.

Jag vet inte hur katarerna gjorde det, men jag skulle gärna vilja veta. Varför gör jag ständigt saker jag vet bara får mig att må dåligt? Varför går alla intentioner alltid helt åt helvete?

Nä, ni får fan ursäkta. Men ibland orkar jag inte med allt jävla gnäll hit och dit. Ibland VILL jag faktiskt skita i alla andra och bara fira min jävla födelsedag eller vad fan det nu kan vara.

Over and out.