kmolander

Hon stod och såg ut över havet; det enda hem hon nu hade. Det hade alltid varit så: att vilja känna sig hemma, men veta att man inte hör hemma. Smärta, skärpa, eufori och så lite melankoli för att väga upp det hela och orka lite till, bara en timme, bara en minut. Man kan inte alltid tycka att livet är det vackraste som finns, intalade hon sig själv.
     Vågorna skär klipporna. Hon kände igen sig - det var inte längesen hon använde dem som metafor för hjärtats då till synes oupphörliga lustar. Idag är det inte längre en representant för det goda livet; det är bara livet. Ett meningslöst, känslolöst ting utan varken början eller slut.
     Ett djupt andetag; början på något nytt eller slutet på det som varit? Ett steg ut i det fria. Luften utgör inget motstånd men lotsar henne genom fallet, vägen, mot det nya. Hon bryter vattenytan. Det iskalla vattnet smeker och slår hennes kropp om vartannat. Jag känner at jag lever, säger hon till sig själv, nu är jag levande, där jag skall vara. Inte längre en sovande själ i ett köttsligt skal. Nu, en levande själ i ett lika levande skal.
     Hon drar efter andan. Känner kylan i lungorna. Det spränger, trycker, exploderar. Smärtan, denna mänskliga rädsla, är det vackraste hon erfarit. Hon inser att det hon hela livet flytt för att undkomma egentligen varit det hon borde hållit fast vid. Döden är vacker. Det slutgilitga. Döden skall vara smärtsam, den ska sammanfatta livet.
     En sista blick upp mot ytan. Ljuset känns diffust, så långt borta, ändå så nära. Nu, tänker hon, är hon fri.