kmolander

En sak som är himla rolig med att läsa på Språkvetarprogrammet är att jag, som språkfascist, faktiskt lär mig ännu flera saker jag kan påpeka hos folk! Jag är dock inte överförtjust i att lingvister anser det OK att säga "mig" istället för "jag" i den (korrekta) meningen "Han är äldre än jag" eller att de inte höjer på ögonbrynen om man säger "han" där man borde sagt "honom". Allt detta tjat om att man pratar sitt modersmål perfekt och hitan och ditan tilltalar INTE mig. Klart att slang och så är bra men det är i min mening så att om det finns regler för hur man skall säga en viss sak skall man följa den. Svenskan är inte särskilt vacker ens i sin mest korrekta form och att säga "han" istället för "honom" och så vidare är att medvetet tillägga ännu en pinne på fulhetsskalan.

Samma sak med det nya förslaget att "han/hon" skall bytas ut mot "hen", till exempel om man refererar till en person med okänt kön (varpå man kanske en gång skriver "han/hon" men sedan övergår till "han", i vanliga fall). Jag vet inte hur det är med folk men jag personligen känner mig inte kränkt för att man väljer det maskulina pronominat istället för det feminina. Och jag ser verkligen inte vitsen med att ha ett könsneutralt. Betyder det att allt sådant skall bytas ut? Följande meningar hade då sett ut såhär:

- Jag älskar skeppet Pommern, hen är så fint!
- Människan kan anses stå högst i näringskedjan då hen är den mest framgångsrika arten på jordens yta.
- Vad är klockan?
- Hen är tjugo i fyra.

Ehh. Och redan där kommer problematiken in - om jag vill säga att skeppets för är fantastiskt bygge, hur säger jag då? Hennes? Det går ju inte. Då har man ju frångått könsneutraliteten. Nä. Bäst att säga han och hon och sluta hänga upp sig på sådana saker. Det är som bekant inte vad vi säger som avgör vem vi är utan vad vi gör. Könsneutralitet kan uppvisas på bättre sätt.

Men, nu till anledningen att jag skrev det här inlägget: när jag läste i kursboken för ett tag sedan läste jag att författaren kallat sin mamma för "mor" och att det var direkt otänkbart för honom att säga "mamma". Detta för att det endast var överklassen som använde sig av "mamma". Idag är det lite tvärtom - folk tenderar att säga "mor" om de har en övre medelklass-/överklassbakgrund. Varför är det så då? Det skrev inte Einarsson. Det beror dock (tror jag) på att "mamma" är en försvenskning av det franska ordet "maman" som under en lång tid användes (i alla fall i England) av överklassen, då "mama". Det är möjligt att det användes i franskan också (idag är det, precis som i Sverige, "mère" som är det "fina" ordet och "maman" som är det vardagliga). Således är det inte konstigt att "mamma" förr i tiden kopplades till överklassmaner. Det intressanta är dock att det bytt. Kanske som ett resultat av att Sveriges "nya överklass" utgörs av storbönder och/eller affärsmän som kommit upp sig ordentligt och på så vis tagit med sig "mor" från sin bakgrund. Det är då inte svårt att ta steget att anta att "vanliga dödas" sätt att säga "mamma" då är en motreaktion mot "mor".

Sådärja. Nu kanske jag borde gå in i en korpus och kolla upp det här? Skämt och sido, jag är klart med datorlingvistiken. Nu: mot Uppsala!