En skadedrabbad skåning
Godmorgon,
Något jag förundrats över i Uppsala är att jag inte skadat mig särskilt mycket. Jag brukar ramla ganska ofta, slår i armbågar i dörrhandtag titt som tätt och drar huvudet rakt in i skåpskanter här och var med jämna mellanrum. Här uppe har det dock inte varit så. Jag har inte ramlat eller slagit mig eller på något sätt skadat mig. Visst har jag alltid blåmärken här och var men det är inget som jag minns eller känner att "Gud, det här måste jag berätta!!!".
Tills häromdagen. I torsdags hade vi Jul i Kapernaum och Pitepalt hemma hos mig och jag lyckades bränna min handled på en asvarm kastrull vilket ledde till ett illrött märke på armen. Det har dock inte spruckit eller börjat vara så jag antar att det inte var så farligt. Dagen efter skulle jag gå ut med soporna och körde huvudet rakt i skåpsluckan, har fortarande en fin bula.
Men värst av allt var nog igår. Jag var på väg in till stan för att gå på födelsedagsfest och litade en aning för mycket på mina skor, som inte varit hala överhuvudtaget förut (jag har gått på snorhal is men inte ens vacklat) men igår tydligen bestämde sig för att nu var det dags. Så, kvart i sex, mitt i lördagsrusningen, gör undertecknad en vurpa mitt på Uppsalas Centralstation. Inför ungefär femtio människor. Det måste ha sett fantastiskt roligt ut. Det kändes som något som såg ut så, d.v.s. det gjorde asont. Turligt nog ramlade jag på sidan av skinkan (alltså ingen bruten svanskota) och tog emot med vänsterhanden (idiot - tänk om jag brutit den!) så skadan blev inte särskilt allvarlig. Slog inte ens i huvudet. Och som alltid när man ramlar är man uppe lika snabbt igen. Det var himla pinsamt så jag gick inte och gnällde utan sprang in på Pressbyrån och köpte vatten och ett kexchoklad (bukfylla deluxe?) innan jag knatade till bussen där jag ringde mamma och beklagade mig över min ömma bak. Allt eftersom kvällen fortskred glömde jag bort den. Men jag skulle snart bli varse ...
Imorse när jag vaknade och ramlade in på toaletten och satte mig ned på ringen kände jag en smärta från helvetet sprida sig från vänster skinka ut i hela kroppen. Jag, Katarina Molander, har självklart lyckats ramla så att lårkakan sitter precis där bak möter toalettsitskant. Vem annars?
Nå, jag antar att det kunde blivit betydligt värre och att jag ska vara glad för min milda skada men som vi alla vet finns det inget bättre än att gnälla när man har ont så jag tänker fortsätta så.
Nu ska jag smälla i mig frukost och sen gå och lägga mig igen tror jag - det är ju söndag!
Något jag förundrats över i Uppsala är att jag inte skadat mig särskilt mycket. Jag brukar ramla ganska ofta, slår i armbågar i dörrhandtag titt som tätt och drar huvudet rakt in i skåpskanter här och var med jämna mellanrum. Här uppe har det dock inte varit så. Jag har inte ramlat eller slagit mig eller på något sätt skadat mig. Visst har jag alltid blåmärken här och var men det är inget som jag minns eller känner att "Gud, det här måste jag berätta!!!".
Tills häromdagen. I torsdags hade vi Jul i Kapernaum och Pitepalt hemma hos mig och jag lyckades bränna min handled på en asvarm kastrull vilket ledde till ett illrött märke på armen. Det har dock inte spruckit eller börjat vara så jag antar att det inte var så farligt. Dagen efter skulle jag gå ut med soporna och körde huvudet rakt i skåpsluckan, har fortarande en fin bula.
Men värst av allt var nog igår. Jag var på väg in till stan för att gå på födelsedagsfest och litade en aning för mycket på mina skor, som inte varit hala överhuvudtaget förut (jag har gått på snorhal is men inte ens vacklat) men igår tydligen bestämde sig för att nu var det dags. Så, kvart i sex, mitt i lördagsrusningen, gör undertecknad en vurpa mitt på Uppsalas Centralstation. Inför ungefär femtio människor. Det måste ha sett fantastiskt roligt ut. Det kändes som något som såg ut så, d.v.s. det gjorde asont. Turligt nog ramlade jag på sidan av skinkan (alltså ingen bruten svanskota) och tog emot med vänsterhanden (idiot - tänk om jag brutit den!) så skadan blev inte särskilt allvarlig. Slog inte ens i huvudet. Och som alltid när man ramlar är man uppe lika snabbt igen. Det var himla pinsamt så jag gick inte och gnällde utan sprang in på Pressbyrån och köpte vatten och ett kexchoklad (bukfylla deluxe?) innan jag knatade till bussen där jag ringde mamma och beklagade mig över min ömma bak. Allt eftersom kvällen fortskred glömde jag bort den. Men jag skulle snart bli varse ...
Imorse när jag vaknade och ramlade in på toaletten och satte mig ned på ringen kände jag en smärta från helvetet sprida sig från vänster skinka ut i hela kroppen. Jag, Katarina Molander, har självklart lyckats ramla så att lårkakan sitter precis där bak möter toalettsitskant. Vem annars?
Nå, jag antar att det kunde blivit betydligt värre och att jag ska vara glad för min milda skada men som vi alla vet finns det inget bättre än att gnälla när man har ont så jag tänker fortsätta så.
Nu ska jag smälla i mig frukost och sen gå och lägga mig igen tror jag - det är ju söndag!
Kommentarer
Trackback
