Det provokativa plagget
För ett par dagar sedan färdigställde jag min första 1800-talsklänning, en bedrift jag är väldigt stolt över. Det är en väldigt enkel vardagsklänning med empirskärning och tyget är av bra kvalitet, men absolut inget överdådigt. Det är en klänning man går omkring i hemma och när man ska handla matvaror, ungefär så. Eller, det var i alla fall min uppfattning. När jag tänkte ha den på mig igår fick jag höra att "inte om du ska åka med mig" och på frågan "vadå, skäms du?" fick jag ett jakande svar. Det gjorde väl inte mig särskilt mycket att jag fick byta om eftersom den blir så fort smutsig nu om vintern i och med att den är fotsida, men det var inte det som störde mig. Det som gnagde var reaktionen som princip: varför provoceras folk av en långklänning?
Klänningen är som sagt empirskuren, vilket innebär att den är skuren strax under bysten. Den har en fyrkantig halsringning och puffärm. Tyget är mörkgrönt fiskbensmönstrat, långrandigt och med en silvertråd varannan cm ungefär. Ringningen är inte provokativ utan väldigt blygsam, det enda den gör är att visa hals- och nyckelbensparti till sin fördel.
Så varför denna reaktion? Man stöter inte bara på den hos pappa utan det tycks vara en vedertagen inställning att man går minsann inte i långklänning av historiskt snitt om man inte skall på bal eller möjligen har otroligt narcissistiska drag. Även jag, som så gärna vill bära den, kan känna att den kanske är lite mycket. Lite mycket?! Hur kan en näst intill heltäckande klänning vara lite för mycket? Ingen höjer på ögonbrynen när tonåringar i horder går förbi iklädda ett par tights och en tight tröja som slutar precis nedanför rumpan och för inte så länge sedan var den hetaste trenden att ha BH med bara en kavaj (som inte behövde vara knäppt) över. Men när jag kommer i min långklänning, som inte är en balklänning utan en dagklänning av mycket enkelt snitt, ja, då är det provokativt och utstuderat.
Jag hade förstått reaktionen om jag tagit på mig en burka då jag förstår om folk vill se människan de talar med, men det handlar om en enkel klänning som, om den varit kortare, inte hade väckt sådan anstöt det tydligen gör hos folk. Hade jag kortat klänningen med ynka fyrtio centimeter hade ingen brytt sig utan förmodligen istället tänkt "Gud, vilken enkel klänning. Vad tråkig den är!". Men just för att den har de där extra centimetrarna tyg är det plötsligt helt makalöst.
Jag kan inte förstå denna inställning. En långklänning är det ultimata plagget och kan lätt bäras under hela året oavsett säsong. Man fryser inte eftersom tyget inte smiter åt om benen och när det blir varmt ser böljningen i tyget till att det alltid finns luft. Man blir inte för varm och inte för kall.
Herregud. Det är ju inte så att jag tar på mig ett korsettliv, snörar åt så hårt att jag inte kan andas och sedan drar på en enorm klänning med peticoats, järnställningar och allt som finns att tillgå.
