kmolander

Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker förklara. Ni kommer aldrig i era hela jävla liv förstå.
Ni kan ha det ett helvete med era föräldrar. De kan svika er gång på gång. Ni får torka era tårar själv, för din mamma har så många egna som måste torkas. Hennes ögon är suddiga så hon ser inte ens ditt hulkande. Ditt skärande. Kanske ser hon dina ärr, eller dina öppna sår. Hon är inte säker - tårarna hon fäller för sitt eget förlorade liv gör alla andras lidande suddigt. Kanske tycker hon att du är idiotisk. Att du är barnslig. Att du är påfrestande som inte bara kan acceptera läget, trycka undan det och gå vidare. Kanske säger hon se till att du har en långärmad tröja eller kofta på balen för dina fula armar vill ingen se. Kan du inte riva på väggarna istället? Kanske ger han dig dåligt samvete. Yrkar på att han tydligen är så hemsk att du helt enkelt måste göra det. Hon skrattar. Han skakar på huvudet. Du skrattar med för du vet inte vad annars du skall göra. Vad gör du sedan? Kanske låser du in på ditt rum. Sätter igång en film, hög musik. Läser en bok. Vad som helst som får dig att glömma. Slappna av. En timme senare knackar det på dörren. Ett välkänt, välkommet ansikte kikar in. Hur mår du? säger ansiktet. Kanske är det kvinnligt, kanske manligt. Det vet du, svarar du, du lever i det själv varje dag. Ansiktet nickar. Det vet. Du får en kram. Kramar tillbaka. Vad glad jag är att jag har dig, säger du; kanske högt till ansiktet, kanske tyst för dig själv, Jag hade inte klarar mig utan dig. Ni sitter där. Ansiktet och du. Ni vet vad ni båda tänker. Två personer. En tanke.

Jag har inget ansikte som kommer in genom dörren varje kväll, stryker mig på ryggen och säger att allt kommer bli bra. Min kväll slutar vid att försöka slappna av. På egen hand. Så uppskatta era syskon. Älska dem. Ingen annan kan någonsin veta vad du gör igenom på samma sätt.