kmolander

På min vänstra handled står det varje dag sedan några veckor tillbaks

Vad förväntar
du dig, Katie?

Skriver med bläck. Jag fyller i det varje dag.
Varför?
För att det är en påminnelse.
En påminnelse om att aldrig
någonsin ta någonting för givet -
inte kärleken, inte vännerna, inte familjen.

Och speciellt inte livet.

Meningen får mig att hålla huvudet kallt.
Att möta alla jobbiga situationer med
tanken "tur att du inte hade så
höga förväntningar, Katie - nu slipper du
besvikelsens förstörande kraft!",

istället för att bryta ihop.
Som jag brukade göra.
Som jag ser mina älskade
vänner göra.
Jag vill inte hamna i det träsket.

Har redan tillräckligt med ärr som
vittnar om mina tidigare dagar.

Nu vet ni det. Jag vet att vissa
inte gillar det för att det känns som
om jag kommer med en negativ
attityd till allt, men det gör jag inte.
Jag kastar mig in i
situationer precis som alla andra,
kanske mer än de flesta.

Skillnaden är att jag
distanserar mig på ett annat sätt.

Eller, ja, jag förbereder mig
mentalt varje gång jag tar ett nytt språng.

För ni förstår, jag orkar inte en period till.