kmolander

Det finns saker jag inte vågar prata med dig om, saker jag inte ens vågar prata med mig själv om. Det enda jag vågar är att skriva ner det, då det när det finns på papper inte längre känns som min verklighet, utan som en roman.

Det handlar mestadels om rädsla, inte för att vara ensam – det är något jag är van vid. Nej, min rädsla ligger i skiljeögonblicket: den stund då jag inser att min trygghet återigen är som bortblåst. Jag fruktar det inte för att det är okänt, eller ens för att det endast hänt ibland, utan för att det är ständigt förekommande. Jag har förlorat fler än jag vill minnas. Men varför? För att jag är jag och den person jag är blir till en börda. Du kanske minns hur det var att berätta om det du hållit inne, hur det var att lita på någon – kanske överhuvudtaget. Hur du klamrade dig fast vid detta objekt av tillit, hur du tänkte att du aldrig skulle släppa det.

Nu är säkerheten äntligen din, härifrån kan du börja bygga upp en ny tillvaro, där dina problem inte längre hindrar dig. Innan du visste ordet av var du en starkare person; självsäker. Du vågade ta för dig, tala med människor vars närhet förut gjort dig obekväm. Ni blir vänner, för att du vågar och har insett ditt egenvärde. Du blir så småningom redo att släppa allt det som tyngt dig: ditt nya liv börjar här. Du inser att du har tillit till dig själv, och att den tillit som gjorde dig stark och självsäker nu är en börda, ty den påminner dig om det förflutna du vill undkomma, får dig att minnas. Och, kanske omedvetet bryter du dig loss, kapar banden till den utomkroppsliga trygghet som byggde upp dig. Som du inte längre har behov av. Och lämnar henne, till ett öde lika illa som de erfarenheter du sprungit för att glömma.

Och vad blir kvar hos henne? Minnet av smärtan du bar.