kmolander

Jag har alltid älskat 1700-talsromaner, filmer om tiden o.s.v. Alla typer - bönder, medelklass, fångar, adeln. Framför allt adeln. Jag vet inte, men det belevade sätt de framställs med (även om det säkert inte var så, de betedde sig väl som svin mot de utanför aristokratin), deras beteende och (som ofta i film visad) ridderlighet lockar mig. Det är väl lite pinsamt egentligen, lite tabu sådär, att fascineras så av familjer vars status egentligen ligger i att deras förfäder modigt nog drog ut i krig och själv betalade för sig. Men jag gör det ändå. För hur snobbigt, otrevligt och oärligt det än må vara inom den samhällsgruppen är de ändå människor vars liv skiljer sig så otroligt från mitt eget. Ni kan säga vad ni vill - att alla lever, arbetar, går i skolan, blir kära och får sina hjärtan krossade innan de hittar sin prins/prinsessa och skaffar barn - faktum kvarstår att det liv de lever är mil bort. Jag märker det - så fort man överhuvudtaget talar med någon av högre börd än en själv märks det. De är auktoritära, artikulära retoriker med viss finess. Klart man förundras. Klart man blir imponerad.

Grejen med det här inlägget är att jag vill berätta om en bok jag beställde idag efter att ha läst artikeln i Sydsvenskan. Boken heter Jorden de ärvde och är skriven av Björn af Kleen. Lite bakgrundshistorik, sådär.

Och för att må bättre med mig själv (som sagt, att bry sig om adeln är tabu) beställde jag Lost in Austen. Som ju faktiskt är värre - där har du aristocracy då den var som mest accepterad, och som mest satt på piedestal.