Tristess
Böcker, film, promenader, tankar, älskling, vänner och ännu mer tankar. Det är mitt sommarlov. Och det är helt underbart. Jag saknar inte skolan (än), men det lär väl komma snart antar jag. I alla fall det faktum att det finns saker att göra. Läxor, prov, uppsatser. Projektarbetet. Jag börjar ju trean nu. Fytusan!
Det känns som om livet liksom.. går mot sitt slut. Haha, inte som i att jag kommer dö snart, men som att allt börjar falla på plats. Impulsivitet lönar sig inte alltid längre, och problematiken kring livets mening gör sig alltmer påmind. Bra jobb, äktenskap, barn, villa, hund, katt, kombibil och årliga resor till soliga länder eller nån skidort. Herregud. Jag har - efter att ha suttit hemma denna veckan i min underbara ensamhet - tittat på så många program som handlar om det "underbara" i att ha en liten egen (halvt i alla fall) att det går runt i skallen. Men jag ser inte tjusningen i det, som så många andra verkar göra. När ett barn föds gråter jag inte - jag gör en konstig min för att skriket och vetskapen om att det som kommer ut är ett ofullständigt, försvarslöst knytte som är helt beroende av andra tills det att det når 1½ års ålder. Ja, visste ni det? Egentligen borde människofostret inte komma ut förrän efter 27 månader. Men se,bara för att våra förfäder bestämde sig för att det skulle vara en god idé att gå på två ben krympte kvinnans bäcken, och det var inte längre möjligt att föda en kolossbebis på 27 månader. Nä, 9 blev det nya 27. Helt sjukt.
Så. Som ni förstår är jag lite avig till det där med barn. Inte för att det är aktuellt, utan för att det är så fel rent evolutionärt sett. Människan borde inte ha överlevt - hon är svag. Men hennes hjärna räddade henne. Om man nu kan säga att den varit till fördel för oss.
