Saturday
Det är svårt att somna i tid om man går upp sent. Kom upp klockan tio idag, vilket är alldeles för sent! Imorgon lär jag väl vakna vid åtta-snåret med tanke på att jag alltid sover sämre (men djupare när jag väl sover) när jag har någon bredvid mig.
Ikväll (eftermiddag) kommer Calle hit, och ikväll ska vi se HARRY POTTER AND THE HALF BLOOD PRINCE! Hur underbart är inte det, liksom? Två flugor i en smäll, liksom. Fram tills Twilights ankomst var Harry Potter det absolut häftigaste jag visste, och även det som fick mig att må bra om jag läste. Kommer ihåg när jag gick i sjuan och läste om böckerna för typ tionde gången. Några vänner hade suttit med lappar och sagt saker om mig på skoj, och jag hade inte hört ett smack förrän jag kom ut från klassrummet och någon sa "Jasså, du, Katie - du är en sån som festar hårt du ;)". Ja jäklar.
Över till ett ämne då, för den delen. Jag läste som kanske bekant litteraturvetenskap i våras, och det var min favoritkurs alla kategorier. Tror nog att det enda som toppar det är när man läser om blodomloppet och lungorna på biologin... I alla fall. Vid ett (många) tillfällen diskuterade vi god/mindre god litteratur och klassens "litteraturkännare" gav sig på både Harry Potter och Twilight. Jag försvarade inte böckerna som jag skulle - problematiken kring att vara med folk som är just självutnämnda litteraturkännare (som jag inte har något emot överhuvudtaget - trevligare människor får man leta efter) är att man själv får för sig att man vill vara där. Hur som helst ska jag nu ställa en fråga: vad är god litteratur?
Merparten svarar nog Nobelpristagare, Tolstoj, Kafka, Murakami och kanske Dickens. Varför? För att de har ett fantastiskt språk och en förmåga att formulera meningar som får alla språknördar att komma multipelt. När HP och Twilight nämndes av några som god litteratur, freakade kännarna. Hur kan man säga så? Jag kan hålla med på en punkt - språket i sig är inte orgasmframkallande. Men vad gäller just HP och Twilight är att böckerna förmår måla upp hela historien framför sig - man känner det som om man sitter bredvid och tittar på när Harry genomgår alla svårigheter, och man känner sig som Bella (och Jacob i fjärde) när man läser Twilight-sagan. DET är också ett slags fenomenalt författarskap, om än inte på samma sätt. För egentligen - vem är kritiker att säga att bara för att en författare framkallar visuella bilder med sin text istället för språkliga sådana, är de sämre litteraturmässigt sett?
Nä. Länge leve mångfalden. Dock måste jag ju säga att det FINNS stora skillnader på litteratur, kvalitetsmässigt. Dock är det läsupplevelsen som räknas.
