kmolander

Förlåt om jag blir konstig ibland; orden tar slut; leendet bleknar och ögonen gråter. Det beror inte på dig. Det beror på mina tankar som griper tag om mig. Jag är inte van att vara känslomässigt beroende - jag är van att vara objektet för beroendet. Hur egoistiskt och självsäkert det nu än låter. Jag låter aldrig någon komma såhär nära inpå. Inunder skinnet. Jag kanske inte säger något som visar att det är just där du är, under skinnet; men det är så det är. Du är där du är och det skrämmer skiten ur mig. Det skrämmer mig för att jag vill att du ska vara där: jag älskar att du är där. Men jag är rädd, osäker. Ute på djupt vatten, även om det känns som land. Egentligen är det såhär:

This don't even feel like falling
Gravity can't forget to pull me back to the ground again

Förstår du?  Det är som att flyga. Och jag vill aldrig sluta.

Åh. Detta hypnagoga tillstånd. Kafka, för tusan! Jag förstår nästan hur du skrev dina verk, även om jag aldrig skulla kunna göra det själv.

Jag hade det för övrigt underbart roligt och trevligt i Stockholm. Tack så hemskt mycket alla som gjorde helgen till vad den blev! Tack Vicky, Julia och Nina för ständigt umgänge och trevliga dagar och nätter. Tack Lillan och Robban för er givmildhet, humor och generositet. Tack faster för.. ja, för att du finns. Vad mer kan jag säga? Och tack Calle, för att du finns och för att du följde med mig till Naturhistoriska, och för att du visade precis lika stor entusiasm som jag gjorde. Det är det bästa.

Som sagt. Tack. Tack. Tack!

Dags för sömn.