Det här med kognitiva perspektivet . .
Jag har alltid haft svårt för just det kognitiva perspektivet inom psykologin, som ju går ut på att tanken kommer före känslan. Jag kan förstå själva tanken och uppfattningen att ens välmående (eller brist på sådant) beror på att man tänker och sedan känner, men för mig fungerar det inte att applicera det på livet.
Vi kan ta ett klassiskt exempel. Svartsjuka. En av de mest irrationella känslor mänskligheten skapat. Kognitiv? Nja. Om jag blir svartsjuk kommer det krypande som en känsla i hela baksidan av kroppen, framförallt i svanken. Jag blir illa till mods utan att veta varför, och det är inte förrän jag kopplar känslan till fenomenet svartsjuka som jag inser vad det är jag känner.
Inte heller tycker jag att det går att applicera på en situation som t.ex. skräckfilmer. Jag vet ju mycket väl - och tänker för övrigt - att det inte är farligt, men ändå sitter jag där och gråter av skräck. Det är helt enkelt känslan som övermannar mig.
Vad tror ni? Styr tanken känslan uteslutande, bara i vissa situationer eller inte alls?
Vi kan ta ett klassiskt exempel. Svartsjuka. En av de mest irrationella känslor mänskligheten skapat. Kognitiv? Nja. Om jag blir svartsjuk kommer det krypande som en känsla i hela baksidan av kroppen, framförallt i svanken. Jag blir illa till mods utan att veta varför, och det är inte förrän jag kopplar känslan till fenomenet svartsjuka som jag inser vad det är jag känner.
Inte heller tycker jag att det går att applicera på en situation som t.ex. skräckfilmer. Jag vet ju mycket väl - och tänker för övrigt - att det inte är farligt, men ändå sitter jag där och gråter av skräck. Det är helt enkelt känslan som övermannar mig.
Vad tror ni? Styr tanken känslan uteslutande, bara i vissa situationer eller inte alls?
Kommentarer
Trackback
