kmolander

Igelkottens elegans av marockanska Muriel Barbery är en bok helt i min smak. Den är varm och intelligent. Språkmässigt är den skriven som jag skriver då jag lever ut mina snuskigaste språkdrömmar (jo, språk har en viss sexuell laddning för mig), vilket bidrar till att jag njuter av varje ord. Jag är nämnligen väldigt förtjust i mitt eget sätt att skriva.

Förutom redan nämnda ting om bokens goda sidor, vill jag nämna ett negativt ting. Det är ett, förvisso klipskt, stilgrepp av författarinnan som jag retar mig innerligt på: upprepning. Av adjektiv. Jag tycker om adjektiv; de är en komfort; något att luta sig mot när inga andra ord passar in. Men jag tycker inte om upprepningar. Jag tycker inte om det faktum att hon låter både Renée och Paloma beskriva sitt humör som uruselt. Det passar sig inte. Även om jag kan förstå det geniala i det hela. Kontinuitet; en nästan osynlig röd tråd. Den är bara bra om man inte ser den förrän efteråt. Jag vill inte ha det i min text.

Annars är boken underbar. LÄS!