Man vet.

När man inte längre får obehagskänslor i kroppen av att tänka på personen. När man slutar undra vad man gjorde fel. När man kan säga jag bråkar inte, jag blir bråkad med. När man känner sig utpekad om något ifrågasätts. När man kan se tillbaks på de fina minnena utan att må dåligt över nuläget.

Då. Då vet man att nu, nu har vi nått sista trappsteget.



Saknar min älskling. Lukt, kroppsvärme, kyssar, kramar och framförallt personlighet. Med ingen annan kan jag mata ankorna (och få det att kännas som världens mest självklara sak). Med ingen annan kan jag låta som Chewbacca och inte känna mig som en jubelidiot. Med ingen annan kan jag vara mig själv så mycket. Alla lager. Till och med de jag inte visar för mig själv. Med ingen annan blir jag så utmanad på alla plan: intellektuellt, humoristiskt och allvarligt.

Med ingen annan.



Imorgon ska jag träffa Josefin. Vi ska gå i stan. Snacka. Umgås! Sedan ska jag till frisören och fixa min färg som mattats av lite. Får se hur det blir. Just nu är det lite väl brokigt. På fredag ska jag till skolan för möte. Jag ska också på fest i Billeberga hos en kompis till Josefin (som jag också är bekant med, hihi). På lördag ska jag och Josefin träffa Calle och hans kompis i Malmö för Malmöfestival. Underbara, underbara umgänge. Och skönt att skolan snart börjar igen!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0