Kvällsblogg
Funderingar, funderingar, funderingar. Det är väl i princip det livet består av. Hur vet man att det som försiggår utanför ens medvetande är verkligt? Hur vet man att känsel, syn, hörsel, smak och lukt inte bara är sinnen medvetandet kokat ihop, och att det människor vi möter inte bara är något vårt undermedvetande kokat ihop tillsammans med våra sinnen?
För att det hade varit en omöjlighet. Det finns inte en chans att en människas medvetande - hela hennes väsen - på allvar skulle kunna acceptera att vi lever i en abstrakt, påhittad värld där det enda som får oss att känna konkreta ting är ett trick undermedvetandet spelat oss. Det är min starka övertygelse här i livet. Jag tror dock att folk (host hej filosofer host) gärna vill komplicera saker och ting. Det är inne att vara oförståelig: talar du i gåtor intresseras folk av dig eftersom de inte kan greppa det du pratar om. Eftersom människan vill förstå anammar hon idéerna hon inte förstår för att lära sig om dem. Trots att upphovsmakaren kanske (förmodligen) inte själv har en aning om vad han eller hon vill ha sagt med sina teorier.
Problemet är ju dock att allting kan vridas. En person som fötts med talets eller skriftens gåva kan utan problem övertyga den sannaste av materialister att vi lever i en abstrakt tankevärld. Det tar lite tid, men förr eller senare tar den övertalandes påtvingade logik över och man anammar den. Vi brukar säga att det är logiskt att ett plus ett blir två. Så ser det dock bara ut i matematikens värld. I andra världar blir det annorlunda. I djurriket - sexmässigt - blir ett plus ett minst tre, om graviditet inleds. I bakteriernas värld blir ett plus ett förmodligen miljoner.
Så logik fungerar alltså inte annat än under strängt kontrollerade former. Det är t.ex. inte egentligen logiskt att förbjuda mord, när vi tillåter att en regering, ett land, drar ut och mejar ner folk. Men vi accepterar det bara eftersom det kallas krig, och krig förs för att hävda de sinas rättigheter, eller för att utöka sitt inflytande, sitt territorium. En krypskytt som skjuter fem motståndare ses som en hjälte, medan en kvinna som mördar en pedofil ses som mördare: någon man inte kan lita på. Vem sätter gränserna, och varför låter vi dem göra det?
Det är kvällens fundering.
För att det hade varit en omöjlighet. Det finns inte en chans att en människas medvetande - hela hennes väsen - på allvar skulle kunna acceptera att vi lever i en abstrakt, påhittad värld där det enda som får oss att känna konkreta ting är ett trick undermedvetandet spelat oss. Det är min starka övertygelse här i livet. Jag tror dock att folk (host hej filosofer host) gärna vill komplicera saker och ting. Det är inne att vara oförståelig: talar du i gåtor intresseras folk av dig eftersom de inte kan greppa det du pratar om. Eftersom människan vill förstå anammar hon idéerna hon inte förstår för att lära sig om dem. Trots att upphovsmakaren kanske (förmodligen) inte själv har en aning om vad han eller hon vill ha sagt med sina teorier.
Problemet är ju dock att allting kan vridas. En person som fötts med talets eller skriftens gåva kan utan problem övertyga den sannaste av materialister att vi lever i en abstrakt tankevärld. Det tar lite tid, men förr eller senare tar den övertalandes påtvingade logik över och man anammar den. Vi brukar säga att det är logiskt att ett plus ett blir två. Så ser det dock bara ut i matematikens värld. I andra världar blir det annorlunda. I djurriket - sexmässigt - blir ett plus ett minst tre, om graviditet inleds. I bakteriernas värld blir ett plus ett förmodligen miljoner.
Så logik fungerar alltså inte annat än under strängt kontrollerade former. Det är t.ex. inte egentligen logiskt att förbjuda mord, när vi tillåter att en regering, ett land, drar ut och mejar ner folk. Men vi accepterar det bara eftersom det kallas krig, och krig förs för att hävda de sinas rättigheter, eller för att utöka sitt inflytande, sitt territorium. En krypskytt som skjuter fem motståndare ses som en hjälte, medan en kvinna som mördar en pedofil ses som mördare: någon man inte kan lita på. Vem sätter gränserna, och varför låter vi dem göra det?
Det är kvällens fundering.
Kommentarer
Trackback
