Klart jag inte är iskall
Folk frågar ibland hur jag kan ha en så kall inställning till saker som inträffar i mitt liv. Ja, det är väl klart att jag visar glädje och det är inte heller dessa saker de undrar över. Nej, de undrar hur jag så kallt kan ta nederlag; varför jag inte visar mina känslor, när det ju för dem är en självklarhet.
Jag bara är sådan. Så enkelt är det. Visar man sina känslor blir man sårbar, och jag är inte redo för sådant. Eller så har jag inget behov av det - jag vet inte. Men det är väl för tusan klart att nederlag tär på mig. Tror ni inte att jag också legat hoprullad i en golv på badrumsgolvet och längtat efter sömnen som vägrar infinna sig? Eller att jag någon gång blivit så sårad att jag brutit ihop, gråtit hejdlöst och gjort mindre smarta saker mot mig själv?
Jag har bara lärt mig att dölja det. Man vinner ingenting på att berätta för andra hur man mår. Eller, JAG gör inte det. Främst för att jag inte erkänner för mig själv att någonting är fel: jag känner bara effekterna av det. Jag vågar inte tänka på det, förstår ni. Så hur ska jag kunna berätta för någon annan vad jag inte ens berättat för mig själv?
Jag fäster mig inte vid folk mer än nödvändigt. Klart att jag älskar dem, men jag litar inte på att de älskar mig. Att tro det har visat sig fel mer än en gång. Sist det hände dog jag nästan av inre smärtor, eller i alla fall min själ. Många har varit med om det, men för mig blev det som en slags... dödsstöt. Jag litar på mina bästa vänner så pass att jag kan anförtro dem med vissa hemligheter, men jag litar inte på vad DE säger att DE aldrig skulle göra.
Så jag undviker helt enkelt onödig smärta genom att inte "bry" mig, som folk uttrycker det. Jag bevarar gärna era hemligheter, smärtor och problem. Men kräv inga från mig.
Jag bara är sådan. Så enkelt är det. Visar man sina känslor blir man sårbar, och jag är inte redo för sådant. Eller så har jag inget behov av det - jag vet inte. Men det är väl för tusan klart att nederlag tär på mig. Tror ni inte att jag också legat hoprullad i en golv på badrumsgolvet och längtat efter sömnen som vägrar infinna sig? Eller att jag någon gång blivit så sårad att jag brutit ihop, gråtit hejdlöst och gjort mindre smarta saker mot mig själv?
Jag har bara lärt mig att dölja det. Man vinner ingenting på att berätta för andra hur man mår. Eller, JAG gör inte det. Främst för att jag inte erkänner för mig själv att någonting är fel: jag känner bara effekterna av det. Jag vågar inte tänka på det, förstår ni. Så hur ska jag kunna berätta för någon annan vad jag inte ens berättat för mig själv?
Jag fäster mig inte vid folk mer än nödvändigt. Klart att jag älskar dem, men jag litar inte på att de älskar mig. Att tro det har visat sig fel mer än en gång. Sist det hände dog jag nästan av inre smärtor, eller i alla fall min själ. Många har varit med om det, men för mig blev det som en slags... dödsstöt. Jag litar på mina bästa vänner så pass att jag kan anförtro dem med vissa hemligheter, men jag litar inte på vad DE säger att DE aldrig skulle göra.
Så jag undviker helt enkelt onödig smärta genom att inte "bry" mig, som folk uttrycker det. Jag bevarar gärna era hemligheter, smärtor och problem. Men kräv inga från mig.
Kommentarer
Trackback
