kmolander

Jag hade för det första trevligt igår, även om det såklart alltid finns plus och minus med allt. Tack Vera, Yasmine, Elli och såklart festfixarna Annie och Coffe för kvällen! :)

För det andra ska jag ta upp det här med vänskap, något jag alltid haft svårt för. Eller, inte alltid, men efter ett tag tröttnar man på att komma i andra hand för att man bryr sig för mycket (och nej, suck, det har inget med gymnasiet att göra utan har hänt tidigare). Hur som helst handlar det här om att jag, när jag knyter vänskapsband mentalt, undermedvetet inte knyter alla band. Man kan väl jämföra det med att fläta med två bitar snöre än tre... Det är därför jag inte påverkas av "tragedier" såsom andra gör. Det är därför jag inte gråter när det blir problem (även om jag såklart bryr mig). Jag har fått höra att jag är kall en hel del ända sedan högstadiet, och det handlar helt enkelt om hur mitt liv format mig. Alla reagerar ju olika på mobbning, utfrysning och elaka kommentarer. Somliga blir superkänsliga och bryter ihop så fort en situation som påminner om vad man upplevt utspelar sig, och andra (som jag) ser till att aldrig mer igen sätta sig i sitsen där man på något sätt är beroende av en vän.

Frågan är ju dock vad som är bäst - att leva med nerverna utanpå kroppen eller att ha knutit dem inom sig så att bara en som attraherar en på alla plan når dem? Mja. Allt har väl sina för- och nackdelar som jag sa. Poängen med det här inlägget är att alla har olika upplevelser och alla bearbetar dem olika. Att därför ge sig på någon som agerar annorlunda i en situation är idioti. Gör aldrig det, mot någon! Det är OK att ifrågasätta, men att försöka ändra på personen är bara, ja, korkat.

Man har ändå ingen annan än sig själv i slutändan.