kmolander

Jo. 1,3 på HP. Inte illa pinkat.
Eller, JAG tycker inte det i alla fall :)

Hur säger man en sådan sak?
Vill inte.
Det är upp till var och en hur man ska bete sig,
vill inte lägga mig i - deras sak att upptäcka.

Saker är så bra ena stunden,
så svåra nästa.

De förändras, tingen. Gesterna.
Att bli tagen för given, det är inte ovanligt.
Hur säger man det:
Du tar mig för given?

För tänk om man inte tas för given.
Tänk om, den som du tycker tar dig för given,
visar sin omtanke så.
I den personens värld kanske det du ser,
är en akt av respekt. Kärlek. Omtanke.

Men hur ska man veta?

Det finns inga dumma frågor, bara dumma svar. Säger de.

Just det. Dumma svar.

Jag har ett litet problem. Idag tänkte jag sticka och träna. Kondition, eftersom jag har lite ont i armen och inte vill överanstränga muskeln. Problemet är bara att jag kan inte springa eftersom pendelrörelsen man gör med armen OCKSÅ gör ont.

Suck, ja. I-landsproblem.

Så, vad göra? Blir en promenad faktiskt, och sedan hem och göra lite mindre ansträngande övningar.

Inatt har jag för övrigt sovit 11 timmar. Eller, ja, 10½. Och Calle vaknade före mig! För första gången!!!! För vad är mysigare än att bli väckt av sin älskling?

Det finns saker jag inte vågar prata med dig om, saker jag inte ens vågar prata med mig själv om. Det enda jag vågar är att skriva ner det, då det när det finns på papper inte längre känns som min verklighet, utan som en roman.

Det handlar mestadels om rädsla, inte för att vara ensam – det är något jag är van vid. Nej, min rädsla ligger i skiljeögonblicket: den stund då jag inser att min trygghet återigen är som bortblåst. Jag fruktar det inte för att det är okänt, eller ens för att det endast hänt ibland, utan för att det är ständigt förekommande. Jag har förlorat fler än jag vill minnas. Men varför? För att jag är jag och den person jag är blir till en börda. Du kanske minns hur det var att berätta om det du hållit inne, hur det var att lita på någon – kanske överhuvudtaget. Hur du klamrade dig fast vid detta objekt av tillit, hur du tänkte att du aldrig skulle släppa det.

Nu är säkerheten äntligen din, härifrån kan du börja bygga upp en ny tillvaro, där dina problem inte längre hindrar dig. Innan du visste ordet av var du en starkare person; självsäker. Du vågade ta för dig, tala med människor vars närhet förut gjort dig obekväm. Ni blir vänner, för att du vågar och har insett ditt egenvärde. Du blir så småningom redo att släppa allt det som tyngt dig: ditt nya liv börjar här. Du inser att du har tillit till dig själv, och att den tillit som gjorde dig stark och självsäker nu är en börda, ty den påminner dig om det förflutna du vill undkomma, får dig att minnas. Och, kanske omedvetet bryter du dig loss, kapar banden till den utomkroppsliga trygghet som byggde upp dig. Som du inte längre har behov av. Och lämnar henne, till ett öde lika illa som de erfarenheter du sprungit för att glömma.

Och vad blir kvar hos henne? Minnet av smärtan du bar.

Min nya favoritlåt, från Toyotas senaste reklam! The Free Design - Love You!



Give a little time for the child within you,
don't be afraid to be young and free.
Undo the locks and throw away the keys
and take off your shoes and socks, and run you.
La, la, la...

Give a little time for the child within you,
don't be afraid to be young and free.
Undo the locks and throw away the keys
and take off your shoes and socks, and run you.
La, la, la...

Run through the meadow and scare up the milking cows
Run down the beach kicking clouds of sand
Walk a windy weather day, feel your face blow away
Stop and listen: Love you.

Roll like a circus clown, put away your circus frown
Ride on a roller coaster upside down
Waltzing Matilda, Carey loves a kinkatchoo
Joey catch a kangaroo, hug you.

Dandylion, milkweed, silky on a sunny sky
Reach out and hitch a ride and float on by
Balloons down below catching colors of the rainbow
red, blue and yellow-green: I love you.

Bicycles, tricycles, ice cream candy
Lollypops, popsicles, licorice sticks
Solomon Grundy, Raggedy Andy
Tweedledum and Tweedledee, home free.

Cowboys and Indians, puppydogs and sandpails
Beachballs and baseballs and basketballs, too.
I love forget-me-nots, fluffernutters, sugarpops
I'll hug you and kiss you and love you
La, la, la... Love you.


Årets sötaste låt eller hur?

Igår vaccinerade jag mig mot svininfluensan. Japp. Minsann. Fyra sprutor på ett år är nog rekord för mig. Har jag ens tagit så många om man slår ihop de jag tagit förut? Kanske.

Hur som helst inga direkta biverkningar - än. Har ont i armen, men inte mer än att jag har svårt att ligga på den. Kan lyfta den, sträcka på mig och ja you name it. Visst spänner det lite. Så jag har tur än så länge! Nu hoppas vi och ber till Gud att det fortsätter i denna anda!

Idag har jag spånat lite på balklänning (ja redan) eftersom jag inte lyckas hitta någon jag vill ha utan måste få den uppsydd. Billigare anyhow. Blir en hellång i 1800-talsstuk, med djup fyrkantig urringning och trekvartsärm. Midjan bryts av "mellan" empirskärning (dvs direkt under brösten) och min faktiska midja. Som Eleanor Tilneys ena klänning i Northanger Abbey från 2007. Klänningen blir antingen mörk jadegrön eller djupt vinröd, har inte bestämt mig än. Men finns ju tid så! Hur ska era BALklänningar se ut? Inga coctail hoppas jag...

Jag tror jag har SAD. Seasonal Affective Disorder alltså.
Men inte på vintern som normala människor, nädå. Utan på SOMMAREN.
Då blir jag helt deppig, gråtig och dan.

Men på vintern, när alla andra är sura.
Ja då, DÅ kan jag vara Little Miss Sunshine.

Tack älskling för helgen förresten <3

Om du hade läst mina omdömen hade du inte bett mig vara mer ödmjuk.
Jag jobbar för mina betyg. Är trevlig. Hjälper andra så fort jag får chansen.
Jag gillar att bli uppskattad för min eventuella intelligens.
Att jag tycker om att bli uppskattad för den gör mig inte till en sämre människa,
eller ens en nedlåtande människa.

Kära Johan Jense om du läser detta: IN YOUR FACE!
Kom hit ska du få läsa mina omdömen så ska jag ge dig för ödmjuk.

Fixat biljett tills på fredag, den väntar på mig i dörren! Oh yes Katie kan.
Det lönar sig att vara driftig. Och kanske lite desperat hahaha...

Mamma gjorde världens köttfärspaj idag. Köttfärs underst. Potatismos med parmesan i överst. Den var god. Så god att jag inte riktigt vet var jag ska ta vägen nu.

Tänkte bara att ni ville veta det.

Inatt drömde jag en dröm, och alla mina drömmar har soundtrack. Inatt var det Everytime som fick agera sådant, och nu har jag således den på hjärnan. Detta innebär att den kommer spelas non stop på Spotify (tillsammans med Paparazzi såklart :P) tills jag nästan kastar datorn i väggen (eller går och lägger mig och får en ny låt i huvudet).

Lustigt det där med drömmar.

Jag har alltid älskat 1700-talsromaner, filmer om tiden o.s.v. Alla typer - bönder, medelklass, fångar, adeln. Framför allt adeln. Jag vet inte, men det belevade sätt de framställs med (även om det säkert inte var så, de betedde sig väl som svin mot de utanför aristokratin), deras beteende och (som ofta i film visad) ridderlighet lockar mig. Det är väl lite pinsamt egentligen, lite tabu sådär, att fascineras så av familjer vars status egentligen ligger i att deras förfäder modigt nog drog ut i krig och själv betalade för sig. Men jag gör det ändå. För hur snobbigt, otrevligt och oärligt det än må vara inom den samhällsgruppen är de ändå människor vars liv skiljer sig så otroligt från mitt eget. Ni kan säga vad ni vill - att alla lever, arbetar, går i skolan, blir kära och får sina hjärtan krossade innan de hittar sin prins/prinsessa och skaffar barn - faktum kvarstår att det liv de lever är mil bort. Jag märker det - så fort man överhuvudtaget talar med någon av högre börd än en själv märks det. De är auktoritära, artikulära retoriker med viss finess. Klart man förundras. Klart man blir imponerad.

Grejen med det här inlägget är att jag vill berätta om en bok jag beställde idag efter att ha läst artikeln i Sydsvenskan. Boken heter Jorden de ärvde och är skriven av Björn af Kleen. Lite bakgrundshistorik, sådär.

Och för att må bättre med mig själv (som sagt, att bry sig om adeln är tabu) beställde jag Lost in Austen. Som ju faktiskt är värre - där har du aristocracy då den var som mest accepterad, och som mest satt på piedestal.

Kollar på ett avsnitt av debatt, http://svtplay.se/t/103450/debatt_om_plastikkirurgi som handlar (andra delen, inte första) om plastikkirurgi och hur det kryper ner i åldrarna. De snackar om självkänsla, självförtroende, rynkor att inte vára nöjd med sig själv osv.

HALLÅ? Hur kan man inte ha bra självförtroende? Hur kan man, som sund tänkande människa, orka bry sig om man inte ser ut som en modell i tidningen? Klart man gärna gör det, men vafan. Livet är så kort - är det värt att slösa på att bry sig? Man föddes som man föddes. Visst, det suger. Men man är iaf unik. Det finns något i ditt DNA som skiljer dig från alla andra. Du har något ingen annan har, en kombination som inte matchas av någon annans. Hur ska du då kunna följa ett ideal? Ett allmängiltigt ideal när ingen är den andra lik och aldrig har varit - hur går det ihop?

Lev livet, för fan.

Jag har varit på Centrumkliniken idag och tagit en spruta mot HPV. Vaccinet alltså.
Jag mår konstigt nu, känns som om huvudet ska flyga iväg och kroppen stanna kvar. Och nej, jag har inte rökt eller på annat sätt intagit någon okänd substans.

Fast jag vet inte. Följande konversation vid matbordet får en att fundera.

Pappa: Södervidinges bröd har blivit så kompakt och lågt.
Mamma: Jo, vet du vad det beror på?
Pappa: Kvinnan på MAXI sa att det var mjölet.
Katie: Ja, höhö, om det nog är mjöl
Mamma och Pappa: ?
Katie: Jo, tänk om det är Colombia som bestämt sig för att ta över Sverige och infiltrerar och gör folket oförmöget genom att byta ut mjölet hos Södervidinge mot hälften kokain.
Pappa: Men bara södra Sverige har Södervidinge?
Katie: Ja. Men vad ska colombianerna med resten av Sverige till, liksom?

Jag har varit på Centrumkliniken idag och tagit en spruta mot HPV. Vaccinet alltså.
Jag mår konstigt nu, känns som om huvudet ska flyga iväg och kroppen stanna kvar. Och nej, jag har inte rökt eller på annat sätt intagit någon okänd substans.

Fast jag vet inte. Följande konversation vid matbordet får en att fundera.

Pappa: Södervidinges bröd har blivit så kompakt och lågt.
Mamma: Jo, vet du vad det beror på?
Pappa: Kvinnan på MAXI sa att det var mjölet.
Katie: Ja, höhö, om det nog är mjöl
Mamma och Pappa: ?
Katie: Jo, tänk om det är Colombia som bestämt sig för att ta över Sverige och infiltrerar och gör folket oförmöget genom att byta ut mjölet hos Södervidinge mot hälften kokain.
Pappa: Men bara södra Sverige har Södervidinge?
Katie: Ja. Men vad ska colombianerna med resten av Sverige till, liksom?

Bloodhound Gang, Lady Gaga och Jace Everett.
En salig blandning.
Jovisst. Vi har rock, r'n'b/pop och lite countryinspirerat.
Men på en punkt har de allt gemensamt.
Temat är SEX.
Lots of it.

Ja. Thank God It's Weekend. Jag behöver vila! Eller ja, det var ju fredag igår så då vilade jag också. Julka följde med hem på en impuls, och vi hyrde film (Lost in Austen som hon inte hade sett!!!!!) och köpte ett kilo godis (behöver jag tillägga att Julka åt säkert 6 hekto själv haha? GUlle ;P) och såg på den. Blev en promenad (eller två) med massa snack och skratt. Och ja, sen såg vi Hellraiser (eller hon tittade, jag gömde mig) innan vi la oss för att sova.

Imorse såg vi Cats, åt frulle och sedan satte vi igång Lost in Austen igen.

Jag säger bara en sak: GE MIG DIP!
(dvs Darcy In Pond!)

Ok. Nu har jag lugnat ner mig lite. Men inte tilllräckligt för att jag ska våga mig på att skriva en löpande text, så jag gör en i punktform.

v  Sverige har ett klassamhälle – ja. Men i Sverige gäller också att man blir beundrad om man jobbar hårt och lägger ner sin själ i det, och det räcker mycket längre än ett glassigt namn, även om det såklart underlättar otroligt.

v  Ju mer man gnäller om en sak, desto tydligare blir problemet man diskuterar och desto mer uppmärksammas orättvisorna.

v  Uppfattningen att sossar och vänsterpartister är lata människor som lever på staten är BULLSHIT, på samma sätt som uppfattningen att alla borgare är uppblåsta svin utan empati är det. Låt inte en minoritet styra uppfattningen om en hel massa. Dags att sluta läsa aftonbladet.se kanske?

v  Jag anser att ”arbetarklassen” i Sverige, eller ja, de som jobbar kommunalt, oftast får för lite i lön i jämförelse med hur mycket arbete de lägger ner. En utbildning idag anses mer värt att belöna än någon som samlat på sig erfarenhet i kanske tjugo år och uträttar sitt arbete högt över förväntan, men inte siktar högre. Ett utmärkt exempel är arbetsterapeuter som kommer till skolor, dagcenter, ålderdomshem etc. De kommer dit för att effektivisera verksamheten enligt hur de anser att det bör göras, för att de har utbildningen till det. De får hög lön jämfört med de anställda som jobbar på ”golvet”, men i verkligheten är det bara de som kommer med teoretiska idéer – sedan är det upp till de anställda att använda det i praktiken (och det är också deras arbetsinsats som ger resultat). Och det går oftast åt skogen, eftersom de inte har någon direkt praktisk erfarenhet (nej, praktik i femton veckor räcker INTE) av hur människor beter sig i olika situationer, och därför fungerar kanske en idé av tio lite sådär halvdant. Ändå får de högre lön, och det endast för att deras utbildning är finare än den hos en undersköterska.

v  Medel- och överklass måste förstå att arbetarklassens förakt mot dem inte grundar sig i avundsjuka (visst händer det säkert, men det är absolut inte ledande), utan i en känsla av hjälplöshet. Här kommer man som människa och vill jobba med andra människor – vill se en förändring och vara en stor del av den – och därför väljer man ett mindre statusfyllt jobb som ger mer kontakt med människor. Men eftersom personen inte har utbildat sig har inte den samma status, och det är status som ger lönen. Inte konstigt att man känner sig bortkastad ur systemet!

v  Arbetarklassen måste i sin tur förstå att över- och medelklass, precis som arbetarna, kämpar hårt för sin brödföda. Okej, de har kanske (som en av tjejerna i Debatt sade) ett bord uppdukat framför sig – men de måste fortfarande servera sig själv. Att vara adlig eller ha ett annat tjusigt namn kan bara ta en så långt – den sista biten måste man kämpa sig till själv. Och det är väl för övrigt en väldigt förlegad tanke att de här barnen tvingas till en utbildning så att de kan ta över företaget, annars blir de arvslösa? Jag tror snarare att det handlar om smarthet från dessa föräldrars sida – genom att visa sina barn att genom hårt arbete når man någonvart ger de sina barn en otroligt bra grund att stå på. Att föräldrarna sedan har råd att skicka barnen till de finaste skolorna är ju bara en väldigt trevlig bonus, tycker jag. Bra för dem!

v  Ni som hatar adeln. Varför gör ni det? De är ju utfattiga i princip hela bunten, och är de inte det är det för att de, steg för steg, över generationer återuppbyggt sina imperier med hårt arbete. Och visst, de har kontakter ingen vanlig dödlig har, men varför klaga på det? Bättre att leva i nuet och njuta av det man själv har möjlighet att bygga upp än att leva i det förgångna och låta sig konsumeras av hat mot de som satte dig i den där arbetarsitsen från början.

Kollar på debatt från i tisdags, 13 oktober. Handlar om att de rika blir rikare och de fattiga blir fattigare. Blir så irriterad. Orkar iiiiiiiiiiiiiiiiinte diskutera detta nu. Men det kommer mer senare, säkert. Jag hatar sådana här debatter. De rika beskyller de fattiga för att vara avundsjuka och de fattiga beskyller de rika för att vara kompletta egoister utan någon som helst typ av empati. Bläsch. Och Anna Dabrowski. Vem är det?

För första gången lägger jag ifrån mig en bok för att jag stöter på svårigheter. Och nej, det är inte Dostojevskij eller James Joyce. Det är Neal Stephensen. Och boken Quicksilver. Anledningen till att jag lägger ifrån mig den är att det är som att läsa en historiebok med handling. Alltså - fakta som gjorts till handling, men fortfarande har så mycket detaljrikedom att huvudet snurrar efter ett tag. Dessutom är den på engelska. Så, jag lägger den på is för ett tag framöver. Meanwhile ska jag läsa The Winter Ghosts av Kate Mosse, och Mr Darcy, Vampyre av Amanda Grange.

Så kan det gå.