kmolander

v  Sverige har ett klassamhälle – ja. Men i Sverige gäller också att man blir beundrad om man jobbar hårt och lägger ner sin själ i det, och det räcker mycket längre än ett glassigt namn, även om det såklart underlättar otroligt.

v  Ju mer man gnäller om en sak, desto tydligare blir problemet man diskuterar och desto mer uppmärksammas orättvisorna.

v  Uppfattningen att sossar och vänsterpartister är lata människor som lever på staten är BULLSHIT, på samma sätt som uppfattningen att alla borgare är uppblåsta svin utan empati är det. Låt inte en minoritet styra uppfattningen om en hel massa. Dags att sluta läsa aftonbladet.se kanske?

v  Jag anser att ”arbetarklassen” i Sverige, eller ja, de som jobbar kommunalt, oftast får för lite i lön i jämförelse med hur mycket arbete de lägger ner. En utbildning idag anses mer värt att belöna än någon som samlat på sig erfarenhet i kanske tjugo år och uträttar sitt arbete högt över förväntan, men inte siktar högre. Ett utmärkt exempel är arbetsterapeuter som kommer till skolor, dagcenter, ålderdomshem etc. De kommer dit för att effektivisera verksamheten enligt hur de anser att det bör göras, för att de har utbildningen till det. De får hög lön jämfört med de anställda som jobbar på ”golvet”, men i verkligheten är det bara de som kommer med teoretiska idéer – sedan är det upp till de anställda att använda det i praktiken (och det är också deras arbetsinsats som ger resultat). Och det går oftast åt skogen, eftersom de inte har någon direkt praktisk erfarenhet (nej, praktik i femton veckor räcker INTE) av hur människor beter sig i olika situationer, och därför fungerar kanske en idé av tio lite sådär halvdant. Ändå får de högre lön, och det endast för att deras utbildning är finare än den hos en undersköterska.

v  Medel- och överklass måste förstå att arbetarklassens förakt mot dem inte grundar sig i avundsjuka (visst händer det säkert, men det är absolut inte ledande), utan i en känsla av hjälplöshet. Här kommer man som människa och vill jobba med andra människor – vill se en förändring och vara en stor del av den – och därför väljer man ett mindre statusfyllt jobb som ger mer kontakt med människor. Men eftersom personen inte har utbildat sig har inte den samma status, och det är status som ger lönen. Inte konstigt att man känner sig bortkastad ur systemet!

v  Arbetarklassen måste i sin tur förstå att över- och medelklass, precis som arbetarna, kämpar hårt för sin brödföda. Okej, de har kanske (som en av tjejerna i Debatt sade) ett bord uppdukat framför sig – men de måste fortfarande servera sig själv. Att vara adlig eller ha ett annat tjusigt namn kan bara ta en så långt – den sista biten måste man kämpa sig till själv. Och det är väl för övrigt en väldigt förlegad tanke att de här barnen tvingas till en utbildning så att de kan ta över företaget, annars blir de arvslösa? Jag tror snarare att det handlar om smarthet från dessa föräldrars sida – genom att visa sina barn att genom hårt arbete når man någonvart ger de sina barn en otroligt bra grund att stå på. Att föräldrarna sedan har råd att skicka barnen till de finaste skolorna är ju bara en väldigt trevlig bonus, tycker jag. Bra för dem!

v  Ni som hatar adeln. Varför gör ni det? De är ju utfattiga i princip hela bunten, och är de inte det är det för att de, steg för steg, över generationer återuppbyggt sina imperier med hårt arbete. Och visst, de har kontakter ingen vanlig dödlig har, men varför klaga på det? Bättre att leva i nuet och njuta av det man själv har möjlighet att bygga upp än att leva i det förgångna och låta sig konsumeras av hat mot de som satte dig i den där arbetarsitsen från början.

Det är väl klart att jag har stöd hemifrån. Såklart! Mina föräldrar vill precis som alla andra föräldrar att deras barn ska lyckas här i världen och tjäna pengar, bo fint och resa mycket. Så, ja. Jag har ett bra stöd hemifrån. Så länge jag inte behöver något som kostar något.

Mitt PA går ut på att skriva en saga och sedan jämföra den med den "ultimata sagan". När jag lämnar in min slutprodukt vill jag att boken ska vara upptryck i ett eller kanske två, tre exemplar. För att liksom få den där sista, okej, jag har faktiskt klarat av något-känslan som gör att jag kan glädjas. Det kostar en hel del att få en bok upptryckt, och speciellt som min är en saga med fina illustrationer.

Men, nej. Jag får inte ens önska mig det i julklapp, för det är inte "viktigt". Tack som fan, säger jag bara.

Här nere i fina Skåne är det såhär att om man åker igenom Velline kommun
(vilken del som helst, alltså) och samtidigt har radion igång brusar det något
fruktansvärt. Det är prima i Trelleborg och Malmö kommun, men av någon
anledning funkar det inte i Velline.

Pappa har alltid sagt att det är för att Vellingebor är så dumma att de
inte ens kan ställa in sina frekvenser trots att det skickas ut automatiskt.
De har helt enkelt inte teknologin att ta emot frekvenserna.
En gång blev jag så trött på det att jag kontrade.

"Äh. Det är ju bara för att de inte behöver radio. De har ju råd
att köpa skivor istället. HAHA."

Där fick du, pappa. Typ. För radion är ju verkligen bara till för musik.

Japp, jag är omogen.